Soldansens historia i modern tid

Under slutet av 1800-talet förbjöd USA:s regering Soldansen, då den ansågs vara ett hot mot assimileringspolitiken. Trots detta fortsatte många samhällen att genomföra den i hemlighet. Vissa lättnader i förbudet mot själva soldansen skedde på 1930-talet, vilket ledde till en återupplivning av ceremonin. Idag är Soldansen fortfarande en central del av Lakotafolkets andlighet och kulturella identitet – en symbol för motståndskraft och den fortsatta betydelsen av traditionella sedvänjor.

Återupplivningen började redan år 1917/18, vid en tid då den amerikanska regeringen hade förbjudit soldansen. Medicinmän från olika stammar samlades för att skapa något som kunde bevara och hålla den traditionella stamkulturen vid liv. Stammarna hade splittrats, och deras tidigare samhörighet hade gått förlorad.

Vår mentor Tobias adoptivfarfar, Horn Chips, var en del av denna grupp. Dom återskapade soldansen på ett sätt som gjorde det möjligt för människor att samlas, be och praktisera den djupa andliga förbindelse som soldansen skapar.

Ritualens olika moment

Ceremonin pågår under flera dagar, där deltagarna ägnar sig åt dans, fasta och bön från soluppgång till solnedgång. Man dansar till sånger som är nedärvda genom ätten till Wóptuh’a, blåser i örnbensvisslor och kan göra personliga offer i form av piercing – en handling av hängivenhet för att söka andliga visioner och för att få sin bön förverkligad. Dessa ritualer är ett sätt att gå djupare in i sin andliga väg och kommunikation med andarna (Tȟuŋkášila), samt hedra moder jord (Úŋči Makȟá) som ger oss liv.

Under cirka 14 dagar vistas deltagarna på dansområdet. De första fyra dagarna ägnas åt förberedelser där alla hjälps åt att bygga upp lägret. Vi reser mattält och matsalstält, bygger köket, sätter upp tipitält där dansarna ska sova under ceremonin, förbereder stenaltaret där trädet ska stå och håller svetthyddeceremonier morgon och kväll.

På "Tree-day" samlas alla deltagare för att fälla ett björkträd, vilket sker genom en ceremoni där trädet huggs ner för hand för att försiktigt firas ner på deltagarnas axlar. Det bärs sedan gemensamt in till stenaltaret av 50–100 personer. Innan det placeras på bockar framför det hål som grävts i mitten av dansområdet, så har man riktat det i kardinalriktningarna och kallat på dom krafter som finns där.

Trädstammen kläs in med våra personliga böneknyten, och i dess grenar hängs långa flaggor i riktningarnas färger. De som ska göra en bön genom piercing fäster sina piercingrep vid trädet under detta moment. När alla förberedelser är klara lyfter vi gemensamt upp trädet och centrerar det i mitten av dansplatsen. Nästa morgon inleds själva dansen.

Varje morgon och kväll under dansens 4 dagar genomförs en enklare svetthydda, och under dagen dansar deltagarna i olika rundor, där varje del har en specifik funktion för att föra ceremonin framåt. Med sånger och djup bön står dansarna i en cirkel runt trädet. En viktig del av ritualen är när alla dansare i samlad rörelse närmar sig trädet – en ceremoniell rörelse som liknar ett andetag.

På den sista dagen samlas alla deltagare på området i en stor cirkel runt dansarna. Dansarna lyfter sina pipor i bön mot trädet och ber att överlämna dansens energi tillbaka till folket. Därefter går de runt och berör varje person med sin Chanunpa (pipa), medan de ber för hälsa, växande och glädje – Wičhózani, Nawóyuške, na Wókiye.

Soldansen innan kolonialismen

Innan kolonialismen var soldansen en krigarceremoni.

Den unge krigaren band sig vid trädet i ceremoniplatsens mitt, som symboliserade fienden. Han lät sig piercas i bröstet och fästas vid trädet, vilket var en symbolisk handling som sa: "Så modig är jag att jag binder mig till dig." Samtidigt innebar det en akt av respekt och vördnad för fienden.

Krigaren uttryckte sin tacksamhet till livet och till sin mor, som burit honom i nio månader och fött honom till världen. Genom smärtan av piercingen försökte han komma så nära födslovåndan som möjligt – ett sätt att hedra livets och födelsens kraft.

En sammansmältning av två uråldriga ritualer

Det var en förening av två gamla ritualer – soldansen och Eagle Quest. Under Eagle Quest genomförde män tillsammans med en medicinman en form av vision quest, där de lät pierca sina bröst. Genom denna handling offrades deras kroppar till andarna som ett uttryck för tacksamhet och för att få de välsignelser de bad om. De bar piercingen i fyra dagar och befriade sig sedan genom en dans vid trädet. Detta element har idag integrerats i den moderna soldansen med fokus på att hedra kvinnans förmåga att bära och föda barn.

Ritualens evolution

Genom en Can Zapta ihop med sin familj på Pine Ridge reservatet, förändrade Tobias och hans adoptivfamilj soldansen i samarbete med Wóptuh’a. De fick vägledning i hur altaret, bestående av fyra stenringar, skulle byggas och användas i ritualen.

Wóptuh’a gav Tobias rollen att föra ritualen till Europa och introducera den där.

Detta blev grunden för dagens stendans, en ceremoni som inte längre har någon koppling till den traditionella krigarceremonin. Istället dansar vi med stenens nation och ber för livets stora frågor.

Vår stendans bär namnet Wóptuh’a Tȟúŋkaŋ Wačȟípi – Wóptuh’as stendans, då den härstammar från honom. Stendansen är anpassad för Europa och energierna som finns här.

Stendansen genomfördes för första gången i Tyskland år 2005 och har sedan dess blivit en årlig tradition.

År 2022 tog Dirk Heinrichs, son till Tobias, över ledningen av stendansen i Wieckenberg. Enligt traditionen kommer han att vägledas av Tobias under en fyraårsperiod.

Soldansen ursprung förklarat av Richard Moves Camp.

"The sun dance, the Wiwáŋyaŋg Wačípi, was the last of the seven ceremonies that came to the people. The guy that started the sun dance was called Nažútala. His English name was Neck. He was half Cheyenne and half Lakota. One day he went out hunting for buffalo. Back in those days they didn’t use guns. They had to run buffalo herds over a cliff. So he was in the middle of a buffalo herd and found himself surrounded, heading toward a big cliff. He tried everything, but those buffalo were all around him. So he went with that herd over the cliff. He died. The buffalo all died, too, and hit the bottom. So they buried him right there. They found a tree and laid him up there, and wrapped him up. They took their meat, went home, and told people what happened. So from time to time, people would come and visit, but after four days everybody was gone.

And here somebody found him and knew he was alive, moving around up there. He heard a bunch of songs, like people singing, and he realized that when the wind stopped blowing, the songs went away, too. So he realized that the songs were coming from the leaves of the cottonwood tree tingling like that. It sounded like a song. And somebody was underneath the tree there, moving around, and finally managed to get up there, untie him, and bring him down to the bottom. It was an old lady. She rescued that warrior. She healed him. She gave him medicine, herbs, and water. She took care of him. She took him to a safe place, fed him. It took a couple of months to revive him and really fix him up. She told him, 'This is a story. The power of the sun gave you life, so you must share this with the people.' And the message he got was that he had to die for the people to stop suffering. And he renewed his life. God gave him a chance to have a new life and start over.

One day before he returned home, he noticed that the woman was singing and drinking water and here she turned into a deer. She shifted into a deer and walked away. So a Deer Woman saved his life. So to our people, the deer is real sacred to us. And the eagle-bone whistle that they blow, the sun dancer blows that so that that grandma will listen.

The sun dancer has to go without food or water for four days. That means that they’ve stepped into the spirit world, a different world, and their old life is gone. It’s like they died and then they came back with a new life after four days. That’s how the sun dance got started."

-Richard Moves Camp - My Grandfather’s Altar

Att delta i denna ceremoni

Det är möjligt att besöka stendansen under enstaka dagar för att få en inblick i ceremonin och dess betydelse. För den som känner ett kall att delta finns även möjlighet att själv dansa.

Om du vill veta mer om hur du kan besöka eller komma i kontakt med människor för att delta i dansen, är du varmt välkommen att kontakta oss.